Att vara en lat förälder

Apropå den där ledaren i DN om lata föräldrar som inte vill ha storasyskon hemma när de är föräldralediga, som jag skrev lite om häromdagen. Häromdagen gick jag som en duktig och plikttrogen tvåbarnsmamma och hämtade min två och ett halvt-åring på förskolan vid tre. Jag inser ju att det är så de allra flesta har det mest hela tiden, men jag fattar helt ärligt inte hur de gör! 

Först ska jag in och hämta storebror som aldrig vill gå hem utan springer och gömmer sig. Valet står som vanligt mellan att låta lillebror ligga kvar ute i vagnen och riskera att han skriker sig blå och därmed att oroliga föräldrar och personal kommer och upplyser mig om det (inte kul), och att ta med liggdelen in på förskolan och riskera att tre eller fyra små smitthärdar dyker ner där medan jag jagar den större. Just denna dag valde jag det senare.

När jag väl lyckats få på den större en genomskitig overall (den var ren imorse) medan den lille skrikit som en stucken gris har en förälder och en personal varit där och petat in nappen *tacksam men åh så nojig över RS-virus och kräksjuka samt scharlakansfeber, springmask och influensa som enligt lappen på dörren går på förskolan just nu*.

Så påbörjar vi då den lååånga promenaden hem (300 meter, max). Först ska allt grus plockas upp och kastas runt, tre steg framåt och två tillbaka. Sen ska vagnen dras baklänges med resultatet att storebror ramlar och gråter förtvivlat över sina händer (som inte har en skråma) och sen är det bara att bära 15 kg på ena armen och köra vagn med andra handen.

Väl hemma tar vi oss upp för första halvtrappan med blöjpaket, matkasse, liggdel med bebis och skötväska, sen är det stopp. ”Jag vill att du ska bära mig mamma” och inga uppmaningar, böner, lekar eller roliga ramsor i världen kan få honom att ta ett enda steg till på egen fot och jag får helt enkelt lämna honom där han ligger gråtande på ett trappsteg och kånka upp allt de resterande två trapporna för att sen gå tillbaka ner och hämta honom. Självfallet börjar bebis skrika så det ekar i hela trappuppgången.

In, av med overallen, lillebror gallskriker. Storebror vill ha banan, jag skalar. Plockar upp lillebror och går för att byta hans blöja, bananätaren står i köket och skriker ”mamma kooom” och när jag föreslår att han ska följa med, alternativt vänta ett par minuter, börjar han gråta hysteriskt. Med skrik från två håll håller mitt huvud på att explodera, adrenalinet pumpar och allt mitt tålamod är slut. Bara amning och matlagning kvar då…

*känner latheten komma krypande*

3 thoughts on “Att vara en lat förälder”

  1. Minns med fasa de där dagarna när jag hämtade efter jobbet och en av dem vägrade följa med. En gång hivade jag in unge i bil utan overall på. Trots minusgrader ute. Resonerade att barnet skulle överleva då den var i ett överhettat tillstånd av allt skrikande.

    Den som försökt få på en vrålandes, sparkandes och helt rabiat 2-åring en vinteroverall förstår vad jag menar. Armarna och benen är tre gånger så långa, och den vanligtvis lilla kroppen har transformerats till en spänd fiolsträng som är omöjlig att hantera. PUST!

    Jag känner med dig.
    Lisa

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s