Varför väljer en att skuldbelägga andra föräldrar?

Just idag kom ännu en härlig debattartikel som ställer frågan ”Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?”. Jessica, Account Manager, skryter om att hon och hennes man minsann vill ge sina två barn ”minnen som till exempel varm nyponsoppa hemma i soffan när dom var sjuka. Inte en Alvedon och en tuff dag på förskolan”… Nähä? Vilken förälder skulle inte skriva under på det undrar jag? Hon fortsätter med att konstatera ”Självklart blir även vi, som de flesta småbarnsföräldrar, utmattade och frustrerade. Men det hör till föräldraskapet”. Javisst gör det Jessica, men det behöver inte betyda att en alltid klarar av det, eller att en förstod när beslutet att sätta ett barn till världen togs exakt hur utmattad en skulle bli. 

Den stora frågan jag ställer mig, för att parafrasera dig, Jessica, är varför en förälder väljer att skuldbelägga en annan? Jag är glad för din skull, som alltid orkar vara närvarande, leka med och aktivera dina barn, grattis! Det finns dock föräldrar som måste lämna sitt eller sina barn när det, enligt dig, ”inte är nödvändigt” för att samla kraft att vara en bra förälder när de träffar sina barn igen. Föräldrar som lider av psykisk ohälsa, som har extra krävande barn, eller som har något annat i sitt liv som du inte har någon aning om. För inte sjutton väljer någon att ”skaffa” barn utan att vilja vara med dem, men det behöver inte betyda att en orkar, kan eller ens vill vara med dem jämt. I vår vackra huvudstad finns dessutom väldigt många som är ensamma i sina föräldraskap, som inte har någon familj eller nära vänner som kan hjälpa till och avlasta, som faktiskt aldrig har en endaste minut av ”egentid”. Föräldrar som riskerar skilsmässa för att de aldrig hinner ens se varandra i ögonen.

Sen det här att barnen minsann inte alls har det så bra på förskolan utan alltid har det bättre med föräldrarna, kan vi avskriva det en gång för alla? Vi har, trots personalbrist och nedskärningar, en fantastisk barnomsorg i Sverige, och de allra flesta barn har jättekul och lär sig massor. Inte minst att fungera i sociala sammanhang, att relatera till andra och känna empati. Vissa barn trivs säkert sämre än andra, men låt deras föräldrar som känner dem bäst avgöra det. Jag är själv uppvuxen långt ute på landet med föräldrar som jobbade inne i stan, jag blev ofta lämnad först och hämtad sist, för så såg vår verklighet ut.

Kan vi inte komma överens om att vi tror väl om varandra, och stöttar varandra de ca 362-363 dagar om året som föräldraskapet inte är en dans på rosor? Cut varandra some slack liksom, istället för att öka på andra föräldrars säkert redan dåliga samvete? Jag har större förståelse för när människor som själva inte har barn uttrycker sig i liknande termer, även om det också gör mig arg. Som för en tid sen en ledarskribent på DN som uttryckte att föräldralediga föräldrar som väljer att ha sina barn på förskola är lata. Tro mig, det handlar nog ytterst sällan om lathet och oftare om överlevnad. Det är ofattbart svårt att vara ensam hemma med en tvååring och en bebis, den som inte tror mig får gärna låna mina och testa.

Men tillbaka till dig Jessica, du som själv är förälder och förmodligen vet hur helvetiskt det kan vara ibland, men också hur mycket vi älskar våra barn och vill deras bästa, kan du inte vara lite sjysst istället? Tack på förhand.

5 reaktioner till “Varför väljer en att skuldbelägga andra föräldrar?”

  1. Hej.

    Jag avskyr också människor som dömer varandra, speciellt vad gäller hur mycket man har barnen på förskola och hur man väljer att vara med dem. Tänk om vi kunde vara lite mer förstående mot varandra och inse att alla har olika möjligheter och förutsättningar, ja då skulle nog världen bli en lite bättre plats faktiskt.

    Lycka till med #blogg100

    Liked by 1 person

  2. Tycker att dagens samhälle är tragiskt. Folk väljer ofta det materiella framför sina barn och dumpar sina pyttesmå på kaotiska dagis alldeles för tidigt
    Fy skam säger jag Ofta går det att lösa att man kan vara hemma ett eller två år till och går det inte så är det bara synd om barnen Massor av psykisk ohälsa florerar bland barn idag, och ingen ser varför Det ENDA små barn vill, är att vara med sina föräldrar. Men får det ofta inte:(

    Gilla

    1. Det känns inte som att vi kommer att mötas här Monique. Jag förstår vad du menar, jag vet inte om du har förstått min poäng. Jag väljer att tro gott om människor. Jag tror nämligen inte att folk i allmänhet väljer att behandla sina barn illa. Allas liv och situation ser olika ut och ingen tjänar på att vi anklagar och skuldbelägger varandra. De allra flesta, utom vissa extremfall, vill ju det allra bästa för sina barn och vet nog också vad det är utifrån just den familjens förutsättningar. ❤ Jag undrar också om det verkligen finns belägg för att det är förskolan som orsakar psykisk ohälsa hos barn, om du har några sådana källor får du gärna skicka dem.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s