Endometrios – en 25 år lång resa

Fjorton år gammal åkte jag in på akuten med akuta buksmärtor för allra första gången. Det skulle dröja tills jag var 39 innan jag fick veta att jag led av en kronisk sjukdom som heter endometrios. Den 25 år långa vägen dit kantades av mer eller mindre oförstående, okunniga och faktiskt ibland, vissa av dem, riktigt otrevliga läkare. Den där första gången, då fick jag höra att det berodde på att jag drack chokladmjölk och åt vitt bröd till frukost. Senare, när jag sökt hjälp för mina otroligt smärtsamma menstruationer, har jag fått höra att det är bara att dubblera den rekommenderade maxdosen av ibuprofen, det är ingen fara. Det var aldrig någon som ifrågasatte att det var något utöver vanlig mensvärk, trots att jag låg dubbelvikt, oförmögen att ta mig ur sängen, en eller två dagar varje månad.

Med jämna mellanrum sökte jag vård för magsmärtor som inte hade med mensen att göra. Gastroskopi följt av rektoskopi följt av gluten- och laktosutredningar visade aldrig någonting. Jag var, i allas ögon utom mina egna, frisk. Jag skulle bara försöka stressa lite mindre. De tittade på mig med huvudet på sned och förklarade ordet psykosomatisk med mjuka röster. Ingen gjorde någonsin kopplingen mellan mina fruktansvärda menssmärtor och andra mer diffusa problem. Och en gång i månaden låg jag i fosterställning, oförmögen att kunna röra mig av smärtan. Och när jag släpat mig till skolan fick jag oftast höra att jag skulle ”skärpa mig”. Det var ju bara mensvärk, det hade ju ”alla”. Och jag lyssnade, med gråten i halsen, och trodde att det var jag som var svag.

När jag av en slump upptäckte och läste om endometrios någon gång i 30-årsåldern kände jag genast igen mig. Jag visste med hela kroppen att det var endometrios som var förklaringen till så många olika problem som jag haft genom åren, menssmärtor, migrän, återkommande urinvägsinfektioner, väldiga problem med magen och tarmarna som en helst talar tyst om. Jag tog min teori till ett antal olika gynekologer och fick alltid höra att jag saknade ett eller annat specifikt symptom så det kunde minsann inte vara endometrios.

Jag vill tillägna det här inlägget till några människor som jag mött under åren. Idrottsläraren som tvingade mig att springa runt en brännbollsplan trots att jag knappt kunde stå på benen på grund av smärtan. Röstpedagogen på teaterlinjen som på lektionstid trots mina protester hårt tryckte in sin hand i min mage eftersom hen var missnöjd med mitt magstöd. Läkaren som sa ”var inte blyg nu” och bryskt drog ner mina byxor under en av alla otaliga undersökningar, trots att det inte var blyghet som gjorde att jag tvekade utan den oerhörda mängden blod som forsade ur mig.Till alla er läkare som aldrig lyssnade till vad jag hade att säga utan tyckte att ni visste bättre.

Det här är till er. Trots er har jag blivit stark. Trots er har jag ett fantastiskt liv, med underbara vänner, den finaste familjen och en framgångsrik karriär. Trots allt.

medicine-thermometer-tablets-pills
Bild från pexels.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s